Bengtsson bloggar

Jag kan inte rå för det, men...

2009-12-20T13:58:00.000-08:00

... jag tycker inte om julen. Även om min dotter är född på julafton. Jag älskar henne och att hon fyller år, men jag tycker inte om julen. All denna hysteri för en, kanske två dagar.
Man springer runt och trängs i affärer för att köpa en massa julklappar så barnen ska bli nöjda. Man bränner fast knäcken i burken. Man städar och fejar fast det är så mörkt så ingen ser att man slitit halvt ihjäl sig. Sist men inte minst ska man göra en massa mat som alla tycker är så speciell fast det påminner om maten på midsommar och påsk. Köttbullar och prinskorv, vad är det för speciellt med det? Och alla sillar. De käkar man ju på midsommarafton också. Skinka vågar man ju inte köpa i år efter reportaget om alla stackars grisar. Och laxen brukar också vara med både på sommaren och påsken. Vad är det för speciellt med detta? Salt är den också maten så man springer runt och törstar i flera dar efter. Och varmt är det och däst blir man.

Jag tycker helt enkelt inte om julen om jag nu får säga så. Jag är helt enkelt, innerst inne en julhatare som hellre skulle rymma någon annanstans men som snällt stannar hemma för barnens och för min gamla mammas skull. Vem vet hur många jular till hon är med. Och min underbara svärmor (ja hon är faktiskt underbar). Hon är snart 90. Ja, jag offrar mig helt enkelt.

Det kommer förhoppningsvis en tid när vi kan åka bort någonstans. När barnen är större och vi har råd och inte längre behöver vara hemma. Tills dess får man bita ihop och försöka njuta av de andra dagarna under jullovet. Och snart är det vår igen!

ojojoj

2009-10-15T06:22:00.000-07:00

vad länge sedan jag skrev nåt.

Vad är det för mening med larm på bilen?
Bilen nere på gatan tutade både länge och väl.
Alla tittade ut genom fönstrenoch var
irriterade över att larmet väckte dem.
Där nere stod två människor.
Var det ägarna eller några andra?
Fan vet?
Jag gick och la mig igen...

Naturens helande kraft

2009-09-05T13:42:00.000-07:00

Vad skönt det är att strosa runt i skogen.
Mjukt under fötterna och skön luft.
Olika dofter från våt mossa, barrträd och vissnande löv.
Vi plockade kantareller lilla sonen och jag.
Skogens gula guld.
Åt en macka i solen på ett berg.
Tittade på älgbajs
Trodde att vi virrat bort oss,
men hittade tillbaka till stigen vi kom på.
Det är så helande på något sätt att vara ute i naturen.
Antingen i skogen, eller gå längs havet på Fårö.
Då känner jag mig lycklig.

Varför blir saker och ting aldrig som man tänkt sig???

2009-09-03T12:54:00.000-07:00

Man ska skriva papper på allt så man har svart på vitt. Då råder inga tveksamheter. Nu är läget förvirrat, jobbigt och jag känner mig låg och misslyckad.

Det som verkade bli så bra, men jag har hela tiden haft den där tveksamhetsklumpen i magen. Idag bevisades det att den känslan var rätt. Jag ska flänga fram och tillbaka mellan två ställen för att tjäna mitt leverbröd. Inte mycket planeringstid utan lektionerna ska skötas med vänsterhanden. Dessutom massor av annat när man ska bygga upp något nytt på ens stället.

Det som jag blev lovad och som lockade mej verkar inte vara så viktigt eller bli av. Ångrar jag mig?

Kanske. Idag känns det så i alla fall. Får se och fundera på det hela. Underbara kollegor ju! Kommer i alla fall att leta andra jobb.

I kräftans vänkrets

2009-08-20T10:21:00.000-07:00

Nu ska jag gå och handla kräftor till skivan hos vännerna i morrn. Vad ska man köpa för sort? turkiska flod, turkiska signal, kinesiska flod, amerikanska, grekiska, svenska...

Det bästa vore väl att fiska själv. Då skulle valet vara enkelt, men nu är det inte så. Fast valet blir nog enkelt ändå för lilla Konsum lär ju bara ha en, högst två sorter. Vilken tur! Då kan jag alltid skylla på det om nån säger: "Har du köpt såna?!" Jag köper alltid fel kräftor.

Egentligen tycker jag nog inte ens att kräftor är speciellt gott, när jag tänker efter. Bara jobbigt att rensa och hålla på. Det blir nog en burk med kräftstjärtar.

Skål!

Ny på jobbet

2009-08-13T10:59:00.000-07:00

Känns som jag gjort en bra insats idag när jag höll en liten inspirationsföreläsning om digitala lärresurser. Ja, dagen kändes bra, men jag känner mej lite splittrad mellan grundskolan och gymnasiet. Undrar hur länge jag kommer orka vara på två ställen? Vill ju helst ha fler timmar på gymnasiet. Hur som helst så är mina nya kollegor både på grund och gymnasiet helt underbara och jag tror aldrig jag kännt mig så välkommen. Det blir nog bra. Måste bara landa i allt och hitta en slags stuktur så jag orkar flänga mellan skolorna.

I morgon blir det paddling. Jag ska erkänna att jag aldrig har paddlat i hela mitt liv. Konstigt egentligen. Det har väl alla gjort? Alla utom jag. Har liksom aldrig blivit av fast jag tänkt så många gånger. I morgon blir det av (om inte regnet öser ner som nu) och det ska bli kul. Bara ryggen håller att sitta så där konstigt och bara man inte slår runt.

Funderingar

2009-08-08T14:19:00.000-07:00

Sitter hemma i soffan igen. Kom hem i måndags för jag skulle på intervju på en grundskola för ett speclärarjobb på halvtid. Ett vikariat. På måndag börjar jag jobba som specbildlärare på samma skolas gymnasieklass på halvtid. Tillsvidaretjänst. Kan få mer om jag vill. Ska också jobba i högstadieklassen på halvtid tills de hittar nån annan. Ska även jobba som konstvärd på Fullersta gård en del helger och några vardagkvällar under hösten.

Nyss var jag arbetslös. Nu har jag 120% ungefär och kan få ännu mer om jag vill.

Jag som inte skulle vara lärare mer... Vill ju bara ha halvtid egentligen för att kunna konsulta lite också. Men det är klart. Om jag trivs på detta jobb finns det ju ingen anledning att byta bransch. Framtiden, det kommande året får utvisa det.

Vad konstigt allting blev, men ändå bra på nåt sätt!

Nu börjar förfallet...

2009-07-09T12:56:00.000-07:00

Eftersom jag nu gått i över en månad med en ond pektå så besökte jag idag Slite Vårdcentral idag vilket var en intressant upplevelse. Inte så att de var otrevliga eller så utan känslan när man klev in där, miljön. Precis när man kommer in, innanför glasdörren finns en stor lucka av glas som kunde stängas och öppnas med en knapptryckning av sköterskan som satt bakom luckan, eller i receptionen för att använda ett finare uttryck. Här skulle man alltså anmäla sig att man anlänt och betala. Besöket kostade 200 kronor!!! Dyrt, tycker jag. Hoppas att det inte kostar så mycket för gotlänningarna. Inte fick jag stämpla i högkostnadskortet heller - annat landsting.

Jag betalade i alla fall snällt och gick sedan och satte mig i väntrummet. Både väntrummet och korridorerna hade nån slags gulaktig färg och var ganska kala. Inte så mycket tavlor, eller växter och inget fint akvarium som det är på Vårdcentralen hemma, 1 - 0 till den. I väntrummet satt alla uppradade längs med väggarna på hårda tråkiga stolar och läste. När det gäller lektyren så måste jag säga att där blev det 1 poäng till Slite för de hade väldigt många olika tidningar att titta i vilket inte finns hemma där det bara är tidningen Apoteket och Vårdguiden.

Prick klockan 9.00 ( 1 - 2 till Slite) blev jag inkallad till en mycket trevlig kvinnlig läkare. Jag fick lägga mig på en brits och ta av mig strumpan. Hon klämde och kände på min ömma tå och sa efter en stund att jag troligtvis fått Mortons neurom. Man kunde inte vara 100 % utan röntgen men troligtvis så var det så. Jaha, och vad var nu detta, undrade jag naturligtvis. Hon förklarade för mig att det beror på nedsjunkna fotvalv vilket ger ökat tryck (snäll som hon var sa hon inget om min vikt...) och en nervpåverkan. Jaha, sa jag. Vad ska jag göra för att det ska gå över då, sa jag. Det går inte över, sa hon. Det var nog första gången i mitt liv som någon sagt till mig att det inte går över. Jag fick rådet att vara flitig med mina skoinlägg och inte gå barfota hemma använda pilotter i alla skor o.s.v. Efter detta var jag tvungen att gå och ta en latte på "Humle & Dumle", ett jättemysigt fik mittemot ICA och begrunda min dom.

Har suttit och googlat på detta ikväll och konstaterat att hon nog har rätt förutom att detta syndrom brukar uppträda mellan tredje och fjärde tån, vilket det inte är i mitt fall (tänk om hon har fel..). Det står allt som hon sa om pilotter, inlägg och annat, men det står också att det brukar uppträda i medelåldern och att det också kan påverkas av hormonsvängningar. Det brukar börja som lite molvärk, stickningar och lite stelhet i fötterna. Jag som varit så länge och klagat på mina stela fötter! Måste börja lyssna på min kropps signaler i fortsättningen för nu
börjar förfallet!

Ljusnjutare i nuet

2009-06-27T14:05:00.000-07:00

Tänk vad häftigt att det inte blir helt mörkt ute nu. Det är svårt att gå och lägga sig när det är så. Njuter av dessa ljusa nätter. Om ett halvår sitter vi där och stirrar ut i ett becksvart hål. Då gäller det att ha massor att tänka tillbaka på.

Har precis ätit en stor skål med nyplockade smultron och strosat runt barfota ute på tomten. Grävde om komposten häromdagen så jag har lagt det på mina jordgubbar som mognar så fint i landet. Är lite orolig för alla sniglar bara. Har nästan aldrig sett sniglar här nere på Fårö förut, men i år är de många. Morötter ska det förhoppningsvis bli också vart det lider, och krusbär, och ett par äpplen på äppelträden som vi satte i höstas. I morgon blir det brassestolen på Sudersand och en bok - "Lusten och demonerna". Måste ju läsa på lite om vår legend här nere på ön. Fast det är tungt. Att hålla i boken alltså. Den är jättetjock. Kanske tar med mig en annan ner till stranden och läser den hemma. Kanske blir detta en dag att tänka på i novembermörkret?! Just nu är det i alla fall skönt att bara vara här och nu.

Sommaruppehåll

2009-06-16T14:14:00.000-07:00

Nu är det äntligen dags att bege sig ner till den karga ön igen. Ska bli jätteskönt att komma bort ett tag och hinna ifatt sig själv lite. Under sommaren kommer jag nog inte blogga så mycket, eller så blir det jättemycket. Vem vet?

Vad hände med sommaren?

2009-06-14T08:07:00.000-07:00

Gud vad det regnar! Hur kan det finnas så mycket vatten där uppe. Ellinor och Sanne piggade upp mormor och mig med marängtårta till eftermiddagskaffet för att det i alla fall skulle smaka sommar. Det gjorde det. Gulliga ungar. De hittar alltid glädje i saker och ting, även i ösregn. Själv har jag ju jättesvårt för regn när det håller på så här länge. Jag har behov av att komma ut och promenera och det är ju inte lika skönt och enkelt när det vräker ner. Längtar efter att få sitta på trappan i morgonsolen med en kopp kaffe och tidningen och bara vara. Långt bort från alla måsten och Internet. Höra fåglarna, känna blomdoften, höra humlorna surra (och alla förbannade flugor dessvärre) och gå långa promenader på stranden. Vara i nuet.

På onsdag bär det äntligen av ner till Fårö som för första gången på massor av år är riktigt riktigt grön och blomstrande. Inget ont som inte har något gott med sig. Grundvattnet fylls ju på nu också så vi inte behöver oroa oss så mycket för att vattnet ska sina. Hör vad positiv jag är! Hoppas jag känner mig likadan imorgon när jag ska till Arbetsförmedlingen...

Jag har röstat i EU-valet

2009-06-04T14:10:00.000-07:00

Ja, nu har man gjort sin plikt och gått och röstat. Till och med personröstat har jag gjort. Känns riktigt bra faktiskt. Innerst inne tycker jag nog att det är lite sjukt med hela EU-apparaten men nu när den finns så. En av mina gamla vänner från gymnasietiden (har inte träffats sedan dess) ställer upp i detta val och då måste jag ju rösta på henne. En färgstark person som redan då var bestämd i sina åsikter. Kul att det gått så bra för henne och att hon engagerar sig så i miljön.

För barnens skull känner jag att det är en viktig fråga i detta val, även om det naturligtvis finns många andra viktiga frågor naturligtvis. Men för mig kommer miljön bland de viktigaste frågorna. Utan en god miljö fungerar ingenting till slut och vad hjälper det då med allting annat? Jag bara undrar...

om tankens vikt för människan

2009-05-20T13:28:00.000-07:00

Jag tycker man ska införa filosofi som obligatoriskt ämne ända ner på lågstadiet. Ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag. Att tänka och fundera över stora och små frågor hör till livet och det gör alla människor, stora som små, hela tiden. Tyvärr så stannar det ju där. Vi behöver också få dela våra tankar och vända och vrida på dem för att utveckla dem och förstå vad vi tänker. När vi tänker både på ledsamma saker och på roliga saker så bearbetar vi samtidigt en massa känslor. Får vi lära oss att sätta ord på våra tankar och känslor och utveckla dessa så tror jag att vi människor skulle må mycket bättre.

Idag stressar vi på i tillvaron, stannar aldrig upp och så en dag går vi in i väggen och undrar varför. Vi blir rädda för oss själva och våra tankar och reaktioner. Det är idag onaturligt att bli deppig eller ledsen fastän detta ju är en del av livet. Skulle vi redan från det vi är små lära oss att sätta ord på våra tankar, fundera runt dem ur olika perspektiv, diskutera dem med andra och hantera dem så skulle vi också lära känna oss själva och bli trygga i oss själva och få en god självkänsla och en god grund att stå på. Kanske skulle inte så många människor då behöva gå in i väggen, gå i olika terapier eller knapra psykofarmaka?Jag tror att det är så i alla fall.

Snart är det sommar...

2009-05-09T11:30:00.000-07:00

Sitter och funderar över sommaren och längtar till Fårö och stillheten. Stränderna, hedarna, havet... Tänk att

få promenera på Norsta Auren tidigt på morgonen när Ellinor är och rider och inga turister har hunnit ner än. När sanden är så där lite sval efter nattens dagg.
ta en promenad uppe bland einbuskarna på heden på kvällen och lyssna på alla olika fåglar som häckar där och se den trollska dimman över de små träsken.
stå och titta på de dramatiska åskvädren som ibland rullar in utifrån havet och det dånar så till och med vårt tjocka stenhus skakar och det blixtrar i kontakterna. Då känner man sig väldigt liten
titta på månskenet över havet en augustikväll. Sådana månsken finns ingen annanstans.
sitta på trappan på morgonen och äta frukost. Länge!

Det är bara helt underbart!

I sommar kommer dock detta underbara att grusas lite av oron över att ännu inte hittat något jobb och inte ha någon inkomst. Kanske löser det sig snart, kanske senare... Ska fila vidare på företagsidén också och verkligen försöka dra igång det till hösten. Man får ta en dag i taget och tro på att allt ska lösa sig.

Mycket man borde...

2009-05-03T10:14:00.001-07:00

Sitter här på söndagskvällen och börjar gå upp i varv, vilket man ju inte borde än. Börjar fundera på allt jag borde och allt som man aldrig hinner med. Jag borde ha gått och tränat idag exempelvis. Samtidigt är jag ju så allergisk så det var därför jag valde bort träningen och har så gjort denna vecka. Ändå har jag dåligt samvete över det. Jag borde också fixa lite här hemma, jag borde göra en fin interaktiv presentation av mig själv att ha till Sluteventet och när jag söker jobb, jag borde sitta och jobba lite i kväll eftersom jag har jättmycket att göra på min praktikplats och jag inte hinner vara där på heltid. Då måste jag ta lite kvällstid till sådant. Jag borde också skruva upp en handdukshängare på toan, jag borde måla om Jonatans möbler, jag borde sätta upp en bokhylla på väggen i hans rum så han får mer plats i leksakshyllan, jag borde hjälpa Ellinor att sätta upp sina hästtavlor på väggarna, jag borde åka och köpa två fiskar till till hennes akvarium, jag borde sätta mej ner och läsa en bok och bara njuta av söndagskvällen och jag borde sluta tänka på allt jag borde göra.

Maj månad

2009-04-28T07:37:00.000-07:00

Sitter här och betraktar våren utanför fönstret. Det är alltid väldigt vackert i maj när träden slår ut och allting knoppas. Solen skiner och fåglarna kvittrar, men hinner man njuta av det? Nej.

Maj är alltid superstressigt. Mycket att göra både jobbmässigt och privat. Vi har slutevent på utbildningen, håller på med slutpraktik, och privata saker hopar sig. Helt plötsligt vaknar alla till liv och vill umgås vilket ju är jättekul på ett sätt. Tyvärr så blir det ingen tid över att bara gå ut i det fina vädret och njuta.

Kanske är det lika bra. Är ju jätteallergisk mot björkpollen och idag är det extra höga halter. Är hes som en korp och får inhalera, käka piller, droppa i ögonen och spreja i näsan. Ack, ja! "Visst gör det ont när knoppar brister..."

Jag hänger inte med längre...

2009-04-23T13:08:00.000-07:00

Ibland blir man lite stressad av teknikens utveckling samtidigt som man blir fascinerad. Det går så himla fort bara med allt. Kolla på den här:

http://www.facebook.com/ext/share.php?sid=74371914706&h=l4KtV&u=bMUcm&ref=nf

Starta Eget

2009-04-22T14:05:00.000-07:00

Oj, vad det är mycket att tänka på och förbereda om man funderar på att starta eget. Man ska ha en affärsidé, skaffa info, gå på rådgivning, välja företagsform m.m. Ja detta med företagsform, ja. Vi är ju två som ska starta ett företag ihop, men har inte några jättesummor. Först funderade vi på enskilda firmor, men sen hittade vi något som heter enkla bolag och blev jätteförvirrade. Antar att det är ett sån't vi borde dra igång till att börja med. Vi vill ju kunna fakturera det vi gör från ett företag och inte från var och en och då antar vi att man måste ha ett bolag. Eller kan man lägga sina enskilda firmor under ett enkelt bolag? Kan man göra om detta bolag till ett aktiebolag längre fram?

Frågorna snurrar i huvudet. Ska ringa Almi och Arbetsförmedlingen i morgon. Ylva ska kontakta Bolagsverket, Nutek och Skatteverket så kanske det klarnar. Eller så blir vi ännu mer förvirrade av ännu mer information. Jag tänker i alla fall beställa en tid för rådgivning på Almi så hoppas jag att det klarnar. Nå'n som har något tips?

Orka bry sig

2009-04-19T13:23:00.000-07:00

Sitter här i kvällens sena timme och funderar över detta med engagemang. Varför är det alltid vissa människor som engagerar sig i saker? Vad är det som gör att de andra inte gör det? Har engagemanget sjunkit över lag, eller har det bara tagit sig andra uttryck som grupper i Facebook, bloggar etc.?

Själv är jag ju uppvuxen under 70-talet då detta med att engagera sig i olika frågor var den mest självklara sak i världen. Tyckte man att något var fel så sa man ifrån. Det kunde vara genom demonstrationer, genom att skriva protestlistor, uppvakta politiker, prata med rektorn i skolan eller något annat sätt. Detta har jag fortsatt med genom åren. Jag har alltid varit engagerad i något. Allt ifrån Elevförbundet till styrelser bostadsrättsföreningar och nu är jag också engagerad i föräldraföreningen på min dotters skola.

Vi har under två års tid åstadkommit mycket tack vare de få föräldrar som är engagerade. Vi har haft diverse arbetsgrupper som dels jobbat med frågor som skolan bett oss om, men även andra saker, bland annat har vi dragit igång nattvandring i området. Det känns jättebra och dessa föräldrar ska ha en stor eloge, men...

... sen är det den stora massan av föräldrar som inte gör något. De flesta sitter knäpptysta jämt medan några gärna gnäller på allt. De klagar på skolans indragningar, på lärare, på informationsbrist, på maten och att det är jätteonödigt att nattvandra eftersom just deras barn inte är ute o.s.v. När man sedan frågar dem om de vill starta en arbetsgrupp runt den fråga som de just klagat på eller om de kan tänka sig att skriva ihop något till de som är ansvariga så är det stopp. Likaså att få ihop klassombud i alla klasser. Det är inte lätt!

Vad beror detta på? Vad är det som gör att föräldrar idag inte orkar engagera sig i skolan? De engagerar sig i fotboll, basket och mycket annat (vilket ju i och för sig är jättebra)? Deras barn tillbringar hela dagarna i skolan och alla tycker så mycket hit och dit, men varför engagerar man sig inte? Varför är alla så slätstrukna? Varför ser var och en bara till sig och sitt?

Varför kan man inte, för att ta nattvandringen igen som exempel, se denna som ett steg i att skapa trygghet i närområdet? Vad är det som gör att man inte vill hjälpa de ungdomar som är ute på kvällen och vars föräldrar struntar fullkomligt i vad de gör? Varför vill man inte känna till vilka ungdomar som rör sig i närområdet och vad de gör på kvällarna? Varför vill man inte lära känna de andra föräldrarna och på så sätt skapa nätverk? Varför vill man inte engagera sig i sina barn på denna nivå, utan bara när det gäller fritidsaktiviteter i form av sport? Varför kan man inte ställa upp utan att gnälla när barnen i klassen vill fixa en resa, eller när det behövs klassombud, och annat?

Det här med skolan och föräldrarna där är bara ett exempel på icke engagemang. Jag tycker man ser det överallt i samhället. Ingen orkar bry sig längre. Eller så är man rädd för något - att bli av med jobbet, att bli illa omtyckt, att skapa konflikter, eller något annat? Jag förstår inte och jag blir lite rädd också. Vart är vi på väg? Visst händer det att det blir ett engagemang runt någon fråga, men den stora massan tiger. De tycker det är jobbigt. De har nog med sitt.

Och visst är det så. Alla har oerhört mycket att göra idag. Livet har ett tempo som inte är av denna värld, alla är stressade och trötta, men vi måste ta oss tid att påverka och säga ifrån när vi tycker något är fel. Det är tyvärr ingen annan som gör det åt oss. Här finns det ingen mamma att vända sig till och som fixar till det. Dags att vakna!

Vi i Sverige lever i en demokrati där vi faktiskt kan påverka, skriva och säga vad vi tycker. Vad händer om vi upphör med det och bara hänger med på allt? Är inte demokratin hotad då?

Mitt livs första blogg

2009-04-17T23:10:00.000-07:00

Det här känns nästan lite pirrigt. Det är första gången i mitt liv som jag bloggar. Brukar ha så mycket åsikter om allt och alla men just nu står det stilla. Nu har jag i alla fall dragit igång denna blogg så då ska jag försöka skriva om ditten och datten så småningom, men just nu är jag så trött så jag ska gå och lägga mig.
Barnen har somnat, sambon är ute med gamla fotbollskompisar och tystnaden och lugnet har lägrat sig. Är helt slut efter denna vecka. Det har varit mycket med lia-bytande, kontaktskapande och ny lia-plats. Ska nu göra mina resterande slutpraktikveckor på Spårvägsmuseet och där göra en webblektion för gymnasieungdoma. Mer kan jag inte berätta nu. Känns i alla fall jättebra och roligt att få göra något kreativt. Men som sagt, nu är det dags för bingen. Återkommer.

Om ickebananer

2009-04-17T14:43:00.000-07:00

För första gången i mitt liv så bloggar jag. Lite läskigt är det. Jag som alltid brukar tycka om saker och ting kommer inte på en enda grej just nu. Kan det bero på att det är fredag och snart midnatt?

Började läsa en bok igår "Jag finns, alltså tänker jag", som är en mycket tänkvärd bok. Det enda jag kan säga hittills är att vi alla är "ickebananer". Jag återkommer en annan dag...